saknaden av djupa vintriga andetag

insåg att det finns människor där ute som bryr sig ändå. fastän jag tvivlat så.

det är underbart att låna fina vänners tröja och för omväxlings skull känna att det är okej med fett på låren.

som pulserande blod, som dunkande hjärta. rött. livsviktigt.

egentligen ville jag ge, robbie och claire på ett café,
eller paméla springandes mot en hurtch och en lärare som bestämmer sig för att, henne ska han sätta på.
istället får ni sébastien tellier.

hallå ? finns det nånting kvar ? nånting annat än värk i magen ?
försöker blunda, koncentrera mig på annat. men vilket annat ?

"hur mår du ?"
"jag mår bra." och så grät jag

568836.82937.4.62436.5264827.72.33837.52753536.72.5487233.367.288.5767727.

depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar

jag vill se på honom så fort jag ser honom. vill se på honom hela tiden. och jag kan inte. och jag kan inte förklara.

snart har det gått tre veckor sen jag tog mina första steg på gymnasiet. och allt känns bra. inge nervositet, inge tårar. lite ångest, men ångest och jag går ständigt hand i hand. för ett halvår sen trodde jag mig veta att någon gång nu skulle det gå under för mig. jag har knappt märkt att något händer. min klass är som dom flest. några rötägg, fler en i mängden, några spralliga, några bra, en underbar. det kommer gå. det kommer gå !
kanske för första gången känns mitt liv, inte normalt, men normalare. det känns så så bra.